Norrländska Korrespondenten – 4 september 1858, sida 3

ifrån denna resa. Wanliga ordningen wid dessa resor är att kronofogden för; främst, för att funna wara först framme i wid ombytet och tillse att hårarne äro i ordning o. s. w. Nu hände sig en gång att kronofogden hade fått en mycket dålig häst, hwarföre också kronprinsen regenten snart hann upp honom, och när fronos fogden anmälde orsaken hwarföre han mår ste föra få långsamt, swarade fronprinfenregenten honom helt muntert: Det betys der ingenting, iag skall föra före och sjelf wara fronofogde! Också framkom H. K. H. till Skellefteå prestgård en god stund före kronofogden, landshöfdingen och den öfriga switen. — FTjenstefolks orlofssedlars otill: förlitlighet utgör ett stående klagomål, som en och annan gång ger sig luft i tidningarna, och lika gammal med hufwudsaken är äfwen den klagan att orlofssedlarne skrifwas efter ett och samma formu lår. Felet ligger deri, — hwad bettäffar tjenstepigorna i staden, — att fruarna tyda det wara fynd om pigorna, och derföre utfärda afskedsbetygen, med begagnande af den sednast lemnade orlofs sedeln till for mulär. Då jungfrurnas yrckeillionet på sednare tiden stegrats ganska betydligt, är det en billig sak att husbondefolket också har fin lilla fordran, att tjenstehjonen skola wisa duglighet, pålitlighet,, anfändighet och beskedlighet; men dessa egenffar per blifwa allt mera sällsynta, under det att högfärden och många andra fula egens skaper träda i stället, få att numera t. ex. pigorna wilja mara mamfeler och gå utstyrda i parasoll och mantilj, då det nas turligtwis alls inte pasfar fiy att en sådan dam in spe gör fig till spe för folk med att stoppa parasollen och mantiljen i köksskåpet, för att båra hem en potatispåse, hwilket husbondfolket sjelfwa må göra eller lega för. Wi åro icke de, som söka lägga binder i wagen för den tjenanre klassens framgång både i andligt och Ile kamligt afseende. Twärtom. Wi finna tjenstehjons-kllassen ofta hårdt betungad med sådana gröfre sysslor, fom husbond folket hwarken fan eller will uträtta; men tjenarne hafwa deremot ett lugnt lif, fom husbonden och matmodren ofta sakna. Tjenaren bekymrar sig ide, huru det dag liga brödet, — hwartill enligt Luiheri fateches ju räknas allt timligt behof, — fås, om med bekymmer och tårar, eller lått: alltnog det ingår i tjenarnes råttigheter, att de skola wara fria från alla utkomst bekymmer. Om då en tjenare wet sin herres wilje och den icke efterkommer, är en sådan dubbel hugg wärd. Så lärer ju den heliga skrift. Och tywärr är icke den allmänna klagan obefogad, att tjen.