Norrländska Korrespondenten – 4 september 1858, sida 2

Löjtnanten smälog och fade: Jag twif lar ide på warans godhet, men jag wår gar ide förtära något ftarkt i dag. Gubben Mandel lyfte fin swullna när få i wädret, och sag på löjtnanten med en misstänksam blid. Löjtnanten fer ide ut att wara en thewattenskarl, gör mig ide rasande. Jag fan ide dricka toddy enfaml yUrsäkta mig, men jag år ännu ide vått friff, jag är få godt fom nyss fomr men ur dödens käftar, jag wägar ännu ide på några dagar smaka nägot retans de medel. Dödens fäftar! ätertog herr Man del, rysande, hur är det möjligt, löjtnanten fom ju ridande, fom Carl den tolfte! Jag är få wan wid att fitta til häst, att det befommer mig intet. Men jag lider ännn af det fom hände mig i natt. J natt? hwad war löjtnanten då? frågade herr Mandel. Hanna betraktade honom med skarpa och Selma med oroliga blickar. Löjtnanten swarade med lirgiltig ton jag är hos en regementskamrat, löjtnant