Norrländska Korrespondenten – 1 september 1858, sida 2

danser vå fin systers brudnatt, och hits tades följande dag i sjön, död. Såluns da blef hon själafiendens brud, genom sjelfmord. Gud hielpe mig! vStadars min olyckiga Selma! Gud hjelpe dig! suckade Clara. Jag lofwar heligt, fade Hanna, att jag stall taga rått på den skurken, fom ffråmt dig, och twinga honom att på fre na knän bedja dig om förlätelse i mitt nens närmaro. vad! sode Selma, om det wore en lefwande person; för en dödlig man, hur fyndig fom helst, få ffulle jag tada Gud, och taga honom till man. HDet skall aldrig Mel fade Hanna, vjag skall staffa den bofwen wederbörlig napst! Jag skall säga allt för min fåfte man. Adf! fade Clara, fanfle att den hygge liga yerrn fom förde of hem i fin pråfs tiga wagn mårfie någonting, fom funde bjelpa of till ljug i fafen. yhwilten Herre? hwilken wagn? frå gade Selma förwänad. Hon hade warit få utan allt wedwetande efter äsynen af det biftra ansigtet,