vii 12.44, A2 Uvtulv FTGHÅ) ÅtU? A — — MJ denna werldens beundran för Europas sista riddare, oaktadt hans felsteg, oaktadt de olyckor han drog öfwer sitt folk, som ban krossade i sitt fall. Man har jagt, att det warit Norden, fom infört riddarwäsendet i Europa. Om få är, få slutade det också genom en Swensk. Hwilka känslor på en bataljdag! Det war en skön tanke i den nordiska mythen (fagan), att Walkyrior, sköna qwinnor på flygande hästar, swäfwade öfwer striden. Dermed detecknas krigarens känslor i början af striden, kärleken till fäderneslandet, hänförelsen för åran, tanken på medborgares tacksamhet, skimret af ett namn, boppet om jordisk odödlighet i sjelfwa döden. — Dcsssa känslor tillhöra hela håren; de måste i sjelfwa werket, såsom walkyrior, swäfwa deröfwer, om segern skall wara wiss. De måste wäckas och tändas hos alla stridsmånnen i håren på en gång, liksom de alla, wid trumpetens appell, futtade i en elektrisk tråd, fom skall urladda fig i friden. Det år märkwäårdigt, att man hos ala folk inwiger och förbereder striden med musik — en förwildande mufif hos wildarne, — en skön, ädel, sinneslyftande hos de bildade solken. Det år wid trenne alldeles olila til fällen, fom musiken anwändes för att höja känslorna; det år wid andaften, triget och mid ungdomens glädjeyttringar. uf deosa bar krigsmusiken en egen förmåga att! wäcka mod och stolithet. Man behöfwer blott, wid uppmarcherandet of en trupp under flygande fanor och klingande fvel, fe huru den följes af hopen, inom hwil. fen hwar och en, få lågt han för öfrigt får, höjer hufwuder, råttar stuldran, far nar blicken. Sjelfwa den skyndande af: färsmannen stadnar ett ögonblick, och behöfwer göra wåld på fig, för att ej följa med hopen, fom ej lägger band på fina sänslor. — Att krigsmusiken har något gemenfamt med glädjens, inse ala. Men afwen med andakten är den icke oförenlig När swensta stridsmän på uländsta fält göra Titt ehorum, hänföras utländningarne. De tro sig då på en gång se, hwarföre Swenskarne äro ej blott de tapyraste, men oc de frommaste, de ådlaste ktrigare på jorden. Krigarens gång år i takt. Den år matsch. Den år fom wågornas sieg på hafwet, fom också gå i talt, och hwilkas rötelse liknas af de blåa, glänsande bajo-. netternas hos en mascherande trupp. Kriget år mensklighetens stårsta olycka. Men det åligger alla dem, som deltaga deruti, att ej göra det till något annat än otycka, i det de aflägsna derifrån ut: brottet af menstliga passsioner, hatet, wre. den och hämnden. Krutets uppfinning har gjort kriget mera mördande, men mindre grymt. Det är ej nu mera menniskor, som sönderslita hwarandra, en mot en, såsom wilda djur; det är blott en hår, fom på afstånd drifwer en annan hår ullbaka. De fom falla, falla för ödet. En af de wigtigaste egenskaper hos fri garen år kallblodighet. (Den tyske förs fattaren) Lessing har i en af sina skrifter (LTaokoon) karakteriserat (berecknat) fil naden emellan antifen (forntidens konst, isynnerhet de fordne Grekers och Romares, och den romantiska (Medeludens och den Nyare) fonsten, på det sätt, att i den förra