vl :10 :11711(0ö00 44c44 — slutu den ewiga freden. Man öfwergår från krigets osannolifhet till onådigheten af bildade frigare, of stående härar. Man menar, att i farans stund, år kallelsen af fäderneslandet tillräcklig att framtalla dass förswarare. — Det år en farlig såkerhet hos folken, i synnerhet hos de små, fon nerligast det swenska. Krigen bluwa wis serligen sållsyntare. Men stråswan after nörre makt, eder större område, Har in: gen städes förswunnit; och inblandning ide inmdre folkens inre förhållanden bar blif wit mera allmån nu än fordom. Eder lemnar oss ej Danmark ett warnande erempel? Hwillten stat war fredligate ån dens na, och doc kunde den ej unowika kåiget, ej en måktig grannes högmnodiga anipråf. Förgäfwes försåktar man sig art odildade ttupper kunna uppställas emot en stående hår. De exempel man derpå anförer ber wisa ingenting. Ana förta reveluttons friget Frankriles, of unga soldater uppe fyllda, arme slog Påcuesarne, den mest kisciplinerate (i krigatuft hållag) are 1 Europa, blef endast derigen om möjligt, att pet förut fanns i Frankalke en stående hår, fördelad i def otaliga jåsningar, och mad ännu osörwissnade lagrar, i bwars irder de unge krigarne instuckos, hwukas frigs wana de snart tillegnade fig och hwilkas frigiska anda de genom sin ungdom stegrode til enthusiasm (hånjerelse). Men om en stäåcnde här skall utgöra ett werkligt wära för ett folf, mäsle ej blott solduten wara öfwad, utan äfwen, och framför att, befälet sta på håjden af sin fonst. Kiigaren blir ej perigenom dildar, att han blir äldre, att han tj net lärge, att han i freden uppstisit i sin tur til en högre grad och ett högre beföl. Twärtom år det för eti land den fore sta olycka, om håren, lifasom folfet, litar på freden. Krigaren måne ablid wata beredd på den fund, då fåderneslandet horas. Han bör tro, att kri et tommer, likjom åskan, de lugnaste dagarne, och att fäderneslandet är i den största få ran, når det fruktar minst. Det är då — rår alla slumra — som krigaren bör waka, efter på fin höjt hwila på fitt vård. Hen skall ej då, når faran komnar och trigsttumpeten ljuder, ywaken och för wictad söfa efter wapen, ej då, sedan han njutit fördelarne, behagen eller utmårfels serna af sitt yrke under freden, inseende fin eduglighet, begåra ett assted, fom stär uårmast intill utsstrykning utur ärigstjensten. Jag har alltid haft ett högt begrepp om krigatyrket. Uti alla andta år sjelfwa yrfet skildt ifrån egenstapen af menniska. Man kan i dessa wara skicklig i sin tjenst, eller i sitt arbete, och dock wara en dälig men niska; men ide få i frigarsyrtet. Det menstliga ligger få nåra tjensten, att de ide kunna skiljas åt. Afwen för krigaren finnes wisserligen mekanuska (handtwerksmesjiga) pligter, fom wun soft uppfatta i ett reglememte. Men detta utgör, om jag få får säga, endast kroppen af hans tjenst, fom får lif ech betydelse genom modet, känslan, och aran. — Det finnes en fånsd. la jom år tillätlig för andra, id: för tri garen. Det år fruktan. Hwar och en annan får måta faran, ftukta den, och undwika den om han kanz endast krigaren ej. — Det finnes ett brott, som ej finnes i något annat yrfe än krigarens. Det år feghet. Det finnes hos krigarn en dygd, kring hwilken alla öj iga gruppera — —