Jag år din utkårade för tid och ewigbet! Derefter hördes några ljuft wemodiga horntoner: som klingade i skogen. Selma kunde icke uthärda mera, utan nedsjönk sanslös midt på lanswägen. Hanna och Clara, som woro gömda mellan tallarna vå andra sidan, sägo åf wen det hemska ansigtet, men hörde icke orden; hela uppträdet werkade likwäl sä häftigt på dem, att de icke kunde röra sig ur stället, utan tydte att tallarnas grofs wa armar kläwde dem och höllo dem qwar. Clata trodde sig hafwa sett en wålnad, men Hanna menade att det warit ett werkligt karlhufwud. Straft derefter dundrade det på landswägen, en stor wagn nalkades, dragen af ett par swarta hästar. Kusten märkte icke Selma, der hon läg utskräckt midt på wägen, ty han slumrade, och hästarna gingo med slark fart. Clara märfte faran, men war ännu likasom döfwad af synen; först när hår starne woro helt nära att trampa på Selma, löstes förtrollningen. Clara störtade fram, säsom hon sjelf sedan erkände,