Norrländska Korrespondenten – 25 augusti 1858, sida 2

syntes mellan tinnarna på de höga fur rumurarna wid de fyra wägarmarna gaf, åt Selmas plats en hemlighetsfull, matt belysning, hwilken inneslöts uti en ram af skogsmörker. Hennes urbildligt sköna, allwarliga anlete, fom wände fig uppåt himmelen, hennes höga smärta och ädla gestalt, som tycktes stå på flogt uppåt, gjorde benne lik en hänryckt ung Vala, färdig att nedkasla öfwerjordiska warelser. Hon syntes tweka ett ögonblick och ry fa för fin djerfhet, först efter någon anse strängning utbrast hon med klar, dalle rande stämma och sammanknäppta händer: Min Gud! hwilken Har du utkorat ät mig? Derpå höjde hon hufwudet ödmjukt afwaktan på swar. J samma ögonblick brakade det i flogåe snäret bakom henne; hon wände sig om, oroad att höra ett buller nedifrån mörfs ret på jorden, då hon i sitt swärmeri wäntat ett swar ofwan frän himmelen. Hon stirrade en stund på det dunkla snåret och upptäckte mellan de täta barre grenarna ett blekt, swartskäggigt ansigte och hörde en dof röst, som sade: