Norrländska Korrespondenten – 14 augusti 1858, sida 3

3 mPiringfagor, lilla Selma fade den förnuftiga Hanna leende, rotiga att höra, men ingenting att rätta sig efter. 30 påstod Selma, min salig mor försäkrade att det war fannt. Jafäl swarade Hanna, år det sannt, så är det wäl bra längefedan. BHet är wisst möjligt, swarade Selma, något stött öfwer Hannas otro. Jag skall berätta hwad fom händt mig sjelf. Jag oc ett par goda wänner gjorde en midsommarnatt ett försök art få meta åtminfione färgen på wåra tillkommande måns här. Jag tyckte att det war ett oskyldigt försok. Wi togo och bundo hwar sin frans af nio slags örter, och lade under wåra hufwudgärdar. När wi sägo åt om morgonen, få hade min kusin Dora fått ett kolswart härstrå och den andra flickan ett eldrödt. Det slog in fullfomligt. Doras man år swarthårig som en italienare, den andras rödhårig, fom en stotte. Hwad säger du om det, Hanna otrogen t Nå, men hwad sick du sjelf, Selma lila 2 frågade Clara nyfiken. Ett grått hårfräl fade Selma forgs fet, od ingen af mina tilldedjare är