Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1858, sida 2

Kloka gumman. (Forts. fr. föreg. n:t.) Men det är bara för dig, min gawla mån, fom jag bekänner detta. Mitt sista hopp om alt winna den rika fröken har gått upp i röf; bon har afskedat mig, jag wet ide hwarföre, och nu är jag all: deles utledsen på att widare föfa min lycka genom gifte. Jagen will ha mig, jag fruktar att jag werlligen är för gam mal att förtjusa någon ung flicka, nemligen fom bar förmögenbet. ÅHwart ämnar unga herrn i dag, få fin och rar? Åg, jag skall bort på ett ungfarlsnöje öfwer midsommardagarna, en mil bärt från hos löjtnant Wiadler; jag mill der. före bedja dig fom wanligt titta upp till gården och fe efter helt oförmärkt hwad de ha för fig, de kanaljerna. Jag har (de annat än kanaljer till tjenare, och jag får ide flyr på dem ens med stryk: de är ro wärre än refryterna. Löjtnanten slog, i brist på annat före