Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1858, sida 2

hennes eget hjertas, än på de yttre för remålen. Hennes höga och ädla figur uppbar med lugn wärdighet en kornblå sidenrock. Dessa trenne wackra och prydliga unga flickor woro en werkligen lysande ups penbarelse i den gamla bexans mörka boning med det forntida bohaget. Löjtnant Bågenskyit flod osedd i den inre kammaren, hang ögon blirtrade lik ett lodjurs, då det ur någon mörk göms ma blickar fram på några om fin fara oc kunniga små lam. Sara Turk satt lugn och sluten wid fin fpinnrod, och låt den surra, liksom hon warit ensam i flugan. Sod dag, mor Sara! fade rofenfnops pen med ljusgröna klädningen, wi ha åft ut litet på eftermiddagen, och det föl of in att i förbifarten helsa på mor Sara en gång; wi ha hört få mycker talad om mor Sara? Det är ju mor Sara Turf? Gumman nidade jafande. Rosenknoppen fortfor att föra ordet, sprittande, nyfifen, leendez den sulfvergra satte sig på en gammal stol, likgiltig, stolt och betraktade Sara med en kall blick.