manlet all cm java gut Uvpute, IRAN C10 nes Anders, till Wasa-vriodare. — Ssågi och wånner äro alltid wärst, swarade frun stolt i sin öfwertygelse; det år fom jag säger. Stadstjenaren mar hos oss i middags med utnämningen Min man, fom alltid är så tarflig och beskedlig, blogdes för den stora åran, blef riktigt orolig och tog ide mot diplomet. Derföre har jag kommit hit i dag, för att bedja mina fåra flågtingar hjelpa mig, ifynner: bet farbror fom år den åldfte och ansed daste, att öfwertala Anders att ta mot ven kungliga utmärkelsen. Den wårer inte på trän den, mmsann. — Om den just inte wårer på trän, swarade gubben, så frodas den årminstone på rått mänga dana. Gjubbens huftru och systrar förenade fig med fu Lowifa i att kringklappa gubben, för att få honom till talman i saken. Gubben lät dem fmefa och krusa en stund. Slutligen satte han fig, tog fram sin snusdosa ow förfög fig med några wåldiga prisat: derpå fade han småleende: — Hör nu på, fl dor — wackra flickor, tre woro nåra ssurt o år, — ni ffa få weta huru det hänger ihop, jag skiljdes nyss från Anders. — Nå, hwad sade han? Han tager wal emot och tackar underdånigast? Han år nog glad, fsast han olef häpen i början ofwer den ftora lyckan? skrefo al.a på en gång. — Lycka efter förtjenst! Wänta tills jag får tala tl punlt. Anders fick werkligen elt wiatigt påäppet. — Nå, hwad war det jag sa? utbrast fru Lowisa segerglad. — Jå, men det war en lagsökning på tiotusen ufodaler rifömynt, oc) få mycket penningar fås ej ihop i hela wår stad Denna stund. Men han wille ide oroa Iilia frun, hon har få länge suckat efter Wasaorden åt fin man, hon har nu fått lefwa i hoppet derom en half rag. Och all wåc frojd bdeftär i hoppet — fanan alla wåra forhoppningar flå fel. Så år Det, jahe! Och för testen är det mera. hedran?e att mottaga en förlust som man förtjenar, ån en belening som man ej åt wård. 1 Hämd. Foljande tragikomista håndelse inträffa: de wid ett hemman inom Jernskogs soc. fer, och torde offentliggörandet häraf bi: draga till rafwens naturalhistoria En natt hade nemligen hr Mickel gått fram: till gården för att troligen staffa föra åt fina ungar. Han beföter först den före mögnaste bondens honshus och expedierar alla sjaderfän, efter beråttelse omkring 9 a 10; derefter kommer turen till närmaste grannen, hwars hons, 6 a 7 till antalet, röna samma öde; nu aterstod den tredje och fiste hemmansegaren i byn, dit skäl men alliså begifwer sig; men som egaren war lycklig nog att wakna af bullret eller råttare kacklet från de stacdars angripna bönorna, blef he Mickel obehagligt afbruten i fur slagtande och helt simpelt ut förd ur hönshuset, innan han äfwen der fått göra rent hus. Twenne offer föllo emellertid å detta ställe, och räfwen, tror ligen uppbragt ofwer det menliga afbrot: tet i fitt jagtäfwentyr, måste dod fly; men hämden kokar, och han återwånder om en stund till siallet för bardaleken, men fin. ner ingången stängd till henshuset, då han i stållet för hönsstek wånder sig til vegetabilier och uppsparkar en wid måg gen stående s. k. plantlawe, hwari fåls plantor wärte; detta går han få wål, att om morgonen ide kunde ses att der qwällen förut wärte lofwande kålplantor — ty all jorden mar upp och nedwånd, all deles fom den warit skoflad. Sdlunpa hännade fia räfwen. (Åmåls Weckodl.)