Norrländska Korrespondenten – 21 juli 1858, sida 2

lefwa af, gå! Jag har icke mera nägon dotter! Derpå wände hofrättsrädet henne ryg. gen och gick in i sina rum. Clara fattade sitt beslut att genast lys va fin fars stränga dom, ide utan frufs tan att den war oäterkallelig. Wisst swed hennes hjerta af att lemna det hus, der hon war född och uppwuxen att öfmer. gifwa en far fom hon wördade, men hon hade det tröstande medwetandet att haf wa räddat fin syster och swäger undan faderns wrede. Hon tydte det ljuft, att i swag likhet med den helige, fom hon numera älskade öfwer allt, bära fin fys sters skuld. Det syntes henne icke som en osanning, att hon sagt för sin fader att hon förslösat penningar, att hon bes flulit fin fader, ty hon war ju genom kärleken ett med fin syster. Må hon förs dömmag af den, fom ide känner betydels fen af dessa Ord, att wara ett i färlec fen med en älskad genom den ende, fom är hufwudet. Han, fom förlåter dem fom mycket älska, förlåt nog äfwen henne. Hwart skulle den ur fadershuset före wisade taga sin tillflykt, om ide till den räddade systernd