Norrländska Korrespondenten – 21 juli 1858, sida 2

Du bleknar, Clara, hwad skall detta betyda? Clara kunde ide tala; hon förstod nu huru Hulda så lätt fätt penningar. — Jag gid, fade hofrättsrädet iskallt, genom min lila dörr ned i trädgärden, stängde tid den efter mig wäl; ingen har kommit in ben wägen; någon har bhåris från warit inne och bestulit mig på fem. tusen riksdaler banko, en afräknad dundt, fom jag skulle utbetala i dag. De lägo i min byrå, den war igenläst, men nyc keln fom jag borde tagit ur, fatt uti, och i klaffen hängde denna hwita näsduk. Hwem rår om den? det är tjufwen, fom lemnat detta spår efter fig. Wet du in. genting, Clara? Clara fortfor att wara swarlös af fasa. Hofrättsrädet satte på sig glasögonen, söfte i hörnen på den broderade näddufen, och läste slutligen högt: 7E. I. det år dina initialer? Hwad skall fog tänkta? Clara besinnade att om hon angaf Hulda såsom den brottislige, så fule Hulda, fom ftod få ida hos fadren, aldrig få för lätelse och säkert blifwa arflös. Hofrättsrädet skulle genast uppsöta henne, få wes ta olyckan, återtaga sina penningar och