fars salsfönster och arbetade med sina flitiga fingrar, under det hennes tankar sosselsatte sig med att söka utfinna bästa särtet att befordra Huldas bättring och wälfärd. Plötsligt störtade Hulda in, blossande af ifwer och oro, och nedsjönk maktlös i en stol, med flämtande bröst och brast i tårar. Owad har håndi? pwad kommer åt dig? Sansa dig, mitt barn! Hulda försöfte förgafwes att torka fina tärar, som ett barn, med afwiga händer. Omwar är din näsduf, föra Hulda? frågade Clara; litsom hon haft en liten fickunge inför fig, oh ide en i twå år gift fru. Jag bar wäl tappat den! swarade Hulda wärdslöst och fortfor att snyfta. Clara gaf henne fin nåsdut och fade, djupt rörd, anande någon olycka: äg mig uppriktigt hwad fom händi? Är du i oenighet med din man? Ad nej, min älstave Carl har aldrig sagt ettaondt ord åt mig; men jag bar bragt honom i den rysligaste olycka. Jag år en förflörerffa, en slampa pappa har allt rätt!