Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1858, sida 2

uppblomsirade Huldas fägring med nya behag. Men förgäfwes sökte han att få mwäls de öfwer Huldas ständigt wexlande flyktiga lynne, hans sjal fick aldrig onfamna hennes ssäl. Hulda hade fått få god uppfostran, fom år möjligt i Siockholm, hofråttsrädet hade hällit henne strängt, och Clara färs lefsfullt till studier men i och men sitt giftermäl ansäg hon sig fri frän allt sädant, hon tycktes wilja kasta bort alla fina kunskaper, som en tung boja, för att njuta lifwet utan beswår. Hwari låg feler til detta? Möjligen hos henne sjelf, en ännu okufwad arfsynd, eller dersöre att hon blifwit alliför wäl uppfostrad, d. w. s. hittills behandlad som ett omyndigt barn, fängslad på en gång af fin fars hårdhet oc af fin fyr sters ömhet. Endast en mor förstär att gifwa den rätta jemna uppfostran. Hul da hade aldrig njutit en gnifta frihet, ale drig fått pröfwa fina egna krafter, oh nu slapp hon lös med eng, od) missbrukade fin frihet. Hulda mille ej böra talas om annat än nöjen, Wille mannen tala om något