dan genom moderlig wård, sände han ut sina förstfödda, under ett helgadt baner, till bröders hjelp. Det kostade henne det ädlaste hon hade, men hon gaf det nu fom alltid, på riddare-wid. Når fämpar de Norden för fig sjels? När räknade hon fina får, då det gälde ära och rätt? Fattig fom förr, sitter hon på fin klippa, och fer med stolt och wemodigt förakt på dem, fom aldrig kämpat för annat än det fala guldet. Skulle hon ännu begråta Gustaf Adolf? Ja, fom modren i i Laces demon, fom fällde glädjens och stolthetens tårar öfwer sin stupade son. Nej, de som skola begråta honom med sorg, det är icke swenskarne, det är det öfriga Europas barn. Hans ande fwåfwar ej mer öswer dem. Hos dem har änyo börjat, eller börjar snart den wilda striden, der ännu en gång en Gustaf Adolf behöfwes. Swenskarne hafwa under twå sekler ej rest någon wård på hans graf; ty mår den har warit rest i deras hjertan. Men på utländsk jord, der han föll, hwilar en sten, fom saknar, lilsom stenen på Carls XII:s dödsplats, det som finnes på alla andra minneswårdar, deras namn, som refte den. Ingen wet hwem som satte stenen; — föll den ifrån himlen? Hwarjehanda. Eukelt och billigt sätt att upplösa ben till gödning. (Ur Arrhenii Tioskrift, 2:o haftet, 1858.) Så gammal ån kännedomen om benens gödande egenskap är, få möter doc en stor swårighet wid deras upplösning, d. w. s. försättandet uti ett sädant tillstånd fom år nödwändigt för deras anwändande til gödning; ty uti deras naturliga iillständ åro de ej anwändbara. Att de funna upplösas medelst utfpådd swafwelsyra, Är en bekant sak; men dertill måste de pulveriseras och många landtbrukare under-. låta all bengödning, emedan de ej sjelfwa hafwa någon benqwarn och frukta att wid köp af benmjöl blifwa narrade; och äfwen emedan gödningsmedlets beredning är beswårlig och kostsam. Preparerade ben finnas nu mera såsom sur fosforsyrad kall uti handeln, och då fabrikatet är riktigt beredt och transportkostnaderna ej äro för dryga, få fan man med mycken fördel be: gagna detta gödningsämne. Men äfwen håt förhindrar priset en allmännare anwändning. — Nu wille händelsen, att en landtbrukare för ej längesedan wid mit ning i stallet fann uti hästdyngan en hwit, pulverformig massa, Mvilfen wid nårmar te undersökning befanns wara ben, utan att man kunde förklara, huru der blifwit så upplöst. Efter mycket funderingar hit och vit, föl han ändtligen på den tanten, att det måtte warit den färska hästdyngan, fom haft denna werkan, och för att of wertyga fig härom, låt han uti en hög sammanblanda ben med hästdynga och förs skaffade fig på detta wis en ansenlig qwantitet upplösta ben, fom kunde föras på åkern till gödning. De anwända benen woro helt friska; men äfwen gamla ben kunna på samma sätt upplösas, om de inblandas i färsk hästgödfel. För att på skynda upplösningen böra benen förtders frossas, t. er. med en yrhammare, innan de inbäddas i den färska hästgödseln; men de behöfwa på längt når ej wara få fina yayaBay cm oDUg: Na ooo KARA — A —