Systrarne. I Dei war trettio år sedan. Wid ett högt salsfönster, med fora, flara rutor fatt ett ungt fruntimmer, med ett fint, ädelt ansigte, noga ordnadt mörk. brunt här och angenäm säker hällning. Hon sydde flitigt, och tycktes icke gifwa aft på den fom nalkades henne på tå spetsarna, liksom för att öfwerraska hen: ne. Den kommande war en rosenfärgad stönhet med rikt guldhär, och glänsande blå ögon. De woro döttrar af samma far, hofrättsrådet Jerner, den förra, Clara tjur goåtta år, den sednare, Hulda, aderton. De hade haft hwar fin moder, men mo ro nu begge moderlösa. Hulda bar en for törnros i fin hand, och swängde på den, liksom om hon före aktat den. Hennes blick tycktes säga: vjag är mycket wackrare än du, stackars 108. Hon satte fig hastigt på stolen midt