Så kan jag verlden nederböja och väl bestå i all min strid, Ja, allting villigt låta fara, Då städse Du mitt allt vill vara. och skuggorna i detta lifvet, De kunna mig ej hålla qvar, Ty högre mål för tron är gikvet, Hvarefter jag begärligt far: Ditt kors, Din död, Ditt blod, Din pina De äro mål för tankar mina. (W. B.) En dödsdans. J Wienertidningen Presfe läses: Körliven söndags afton mar fom wan-. ligt bal i Sperl. Kapellmästaren Strauss orkester hade redan spelat twenne walser utan att något dansande par wisat sig på golfwet. Slutligen wid tredje walsen syntes fyra par swäfwa fram, bland bil: få litografen M med fin unga fru, fom wäckte allmän uppmärksamhet genom fin figur och hållning. Det unga paret hade walsat två till tre gånger kring salen och stannade nu, för att hwila fig något, i nätheten af orkestern, då frun sakta sjönk ur sin mans armar och nedföll wid hans fötter. Allmån förwitring uppstod i saleu Man trodde den unga damen wara af swimmad och sky:dade att begjuta henne med friski watten. Jntet tecken till lif. Man uppskar hennes snorlif, tillallade låfare, bar henne ut i friska luften och eg nade henne alla möjliga omsorger; men allt förgfwes. Hon mar och förblef DÖD, oaktadt hon ånnu bar friffa rosor på fina finder, en söljd af den bäftiga rörelfen. Enligt låfarens förklarande hade hon rer dan under walsen bekommit stelkramp, hwarpa följt ett slaganfall. DÅ år al anledning till den förmodan, att hr M. under det sista slaget kring golfwet mal: sat med ett lik. Makarne M. hade icke swarit gifta mer ån elfwa dagar. (A B.)