Den höge amtmannen hoppade tre steg baklänges, då han säg den unge timmer mannen med wenstra handen taga fin täljyra. Derpå wände han fig til en person af sitt följe, mumlade mellan täns derna: MWid min salikhet, den der moskoviten mäste wara en riktig wildtatt Den bessen, den sturken wågar dua mig! mig, den höge amtmannen i Holland? Hwilken oerhörd djerfhet! vHöge herr amtman, swarade Blond: wyk (ty det war til honom fom repus blikens embetsman wändt fig), det är inte wärdt att fästa fig derwid, han har duat mig odså, mig, hans mästare. Gud förläte mig, men han wore nog i stånd att dua wåra höga och wåktiga herrar generalstater. nMen få är han också en rask pojke, med hwilken det intet är godt art leka7, tillade Magelhans; ty han har armar, tillräckliga att krossa en menniska med uti ett famntag. J det ögonblick, då Petter bewäpnade fig med fin yra, fann amtmannen råde ligast att draga fig tillbaka utanför tröskeln, hwarefter dörren helt behändigt slöts igen. Råttwisans handhafware bes