AELEEEHEEDLEULULLMALÄAiii —— Guds vife, fade den unge mannen till häliten förtörnad, till hälften sorgsen. Derpå lemnade han den obeweklige Wydeman. Kad. X. Ransakningen. Flera dagar bade gått förbi, fedan petter föl sökt att öfwerwinna Wydemans afwoghet mot Johan. Då han en af ton återkom från sitt arbete, fann han på tröskeln till fin bydda en liten swartklädd farl, hwars ansigte ide war olikt ett flyce fe pergament, famt utftyrd wed en ofantligt stor tagelperuf, hwars lockar hängde ned på axlarne. Dessutom märfte han öfwer nyckelhalet twå fastlimmade pappersrimson och förenade sinsemellan ger nom ett segelgarn, hwars båda änvar woro förseglade med ett stort sigill och rödt lad. Utan att bry fia om hwarken remsor, lad eller snöre, tog han nyckeln ur sin ficka, för att läsa upp dörren, då den lille mannen hanigt fattade honom: armen, od med befallande röp fade: Syakt, wer da? Hwem äro vmit penter mätte med ögonen den näswise (frägaren från hufwudet till sonren. Han