Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1858, sida 3

samhet han begätt emot mig; tfe derför att jag fruktar att det skulle förorsaka mig någon skam om det blefwe bekant. Jag är nöjd med mig sjelf och det säkra medwetande, jag äger, att jag bar i dag öfwer mig sjelf wunnit den största seger jag i mitt lif nägonsin kunde winna. Men underrätta honom derom för hans egen säkerhet, ty det kunde annars häns da, att, om andra personer fingo weta hwad fom tilldragit fij, dessa mor min wilja skulle anse fig behöfwa hämnas den oforsigtige, fom har wågat röra wid mig. De der, hwarför jag ej will, att warken du eller din man skall saga det ringaste derom till nägon. Djupt urprörd af detta tal, fattade Johanna den unge timmermannens håns der, fom hon badade med fina tirar. Ni har alltid warit få god och ädel modig emot of, herr Petter, fade hon snyfrande. Skal ni nu fanhånda göra oss nägot ondt, för min mans wredes ffuid? MNej, wisst ide må Gud bewara mig derifrän, swarade Petter. Långt dere ifrån, skall jag göra allt hwad mig är möjligt, för att bewisa motsatsen.