Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1858, sida 2

din aslöning åt min familj, som du dess. utom bewisat sä mycken godhet. Nu äro wi qwitt med hwarandra. Då jag underkaslar mig din orättwisa beskyllning, du måttat mot min heder, har jag be talt dig min tacksamhetsskuld, och jag räder dig för din egen del att undwika allt seammanträffande med mig eller de mina. Du känner mig ej, ty då skulle du uppfört dig annorlunda. Då Wydeman sagt detta, steg han upp från stolen och gick med högburet hufwud ut ur hyddan, fom en man bwars fams wete ej förebrädde honom något. Knappt war han ute, förrän ynglingen började genomgå oc rakna fina papper; han faan allt uti den bästa ordning och blef Sfwere tygad, au ingen hade rört wid dem. Di började han tänka efter och ångrade lif ligt fin häftighet; ty det är lätt att för: gå sig utan att wara hämdgirig. För öfrigt blef han fulikomligt lugnad af Wydemans bestämda swar samt Öfwer: tygad att han oråttwist anklagat den hes dersmannen. Ocksåa mille han uppråtta sitt fel genom att gå att bedja fin gamle kamrat om förlåtelse. Derefter gick han genast til timmermannens hus.