sig reda. Under tiden blef operationen slintad, och främlingen hade ånyo inswept fig uti fin kappa. Då började Wilhelm änvo twifla på hwad han få nyf fett och mumlade för fig sjelf: Det är omöje ligt, mina ögoa måste hafwa bedragit mig. Min Gud, få wäl jag fänner mig, ropade med detsamma Anna. Jag fån: ner mig helt båttre. Det är, fom om en windflägt bläft bort alt det onda, fom nyss få mycket plagade mig. Derefter wände hon sig till Petter, hwars händer hon tryckte med sina båda små händer. Tack, min goda herr Petter, tusen, tusen tad. Wupelm förenade fig med fin foher, oc det war en werlligt rörande scen att fe, med hwilken erkänsla och tadsomhet de båda barnen omfattade Petter. Men fom den tjenst, han nyss gjort den unga flidar, i hang ögon ide förtjenade alla dessa tadsamma utgjutelser, fade han til dem: msMina små wänner, inte skolen j få öfwerhopa mig med tacksägelser! Hwad denna tand beträffar, skall jag gömma