Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1858, sida 2

—— ena handen undersöfte med den andra den tand, som Anna pekat på. Ben der tanden, min flicka, mäste nödwändigt bort, fortfor han, under det ban öppnade wäskan, hwarur han framtoy en liten tandnydet. Derpå wände han sig till sia kamzat oc) gaf honom ljuset. Nåå, Lefort, fom och lys mig. Medan Petter förde den illa tängen i Annas mun, för att fom bäst få den oms fring den skadade tanden, stadnade VWilhelms oroligt spanande blickar några fe funder på främlingen, fom flod lutad öfwer Anna för att bärtre lysa fin kamrat under den pågående operationen. Han märfte med stum häpnad, det främlingen under fin koppa, som skridit någet åt fis dan, bar en rikt gultbroderad uniform med wärja oc en af ädelstenar öfmers sällad krasdban på brösset. Han trodde sig tid en början wara lefbol för någon tröm oc beböfdes derför flera olika gån ger fe efter om ban fett rätt. Då han war fullfomligt öfwert)gad, att det war werflighet och ingen sonwilla, erfor han en stor ångest, fom gransade till en förs skräckelse, hwarför han ide lunde göra