Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1858, sida 2

Samtidigt mottog han wäffel tallriken af Wilhelm, wisade den för främlingen, fom stod bredwid honom, och fade: Zag, Lefort, och smaka på den Hol. ländska voålfågnaden! Men främlingen bockade fig endast wördnadsfullt utan att röra mid wässlorna. Uf, jag förfår, utropade Petter, jag målte föregå med godt exempel. Genast började han angreppet på tallrifen; allt under det han ät uttömde han sig i loford öfwer den förträffliga und. fägnaden, fom han förtärde med störsia begärlighet. Nu forst beslöt sig främliagen att i fin ordning taga en af de pråfk tiga wåfflorna, och han tillftod, att han aldrig ätit nägra bättre. DÅ taltriten war tom, fade Petter till Wilhelm: Mitt barn, tada din goda mor få myc: fet både för hennes wålönffningar och sör de utmärkt goda wäfftor, hon stidat mig. Jag skall aldrig glömma den grannlaga uppmärksamhet, hon bewistat mig. Derpå återgaf han åt gossen tillrifen och sköt honom mildt till dörren, likasom en perfon, den der wil blifwa af med est beswärligt wittne fom kommit och