Norrländska Korrespondenten – 2 juni 1858, sida 2

och min är inte den ringaste likhet. Ni vil helst förblifwa timmerman hela ert lif, emedan ni har böjelse för detta yrs fe, och ni will endast wänja er wid hafs wet för att emellanåt funna göra fmå utflykter. Men hwed mig angar, så wil min for att jag fall forblifwa timmer man hela mitt lif, och atrt jog skall afstå från att blifwa sjöman fom jag få ger na önskar. Om han tilläte mig att följa min inre kallelse, stulle jag äfwen lära mig timmermansyrket nägot. — Hör ni, berr Petter, skulle ni ej wilja göra mig öfwerlycklig? Skulle ni ej wilja lägga ett godt ord för mig hos farl Mydet gerna, swarade Petter. IJag stall förföfa, då tilfälle ypper fig. Derpå steg han upp för att gå. Men ni glömmer edra pengar, herr Petter, fade Wydemans hustru, oc wi sde med handen de på bordet qwarliggande florinerna, Nåväl, efter er man inte will hafwa dem, få ger jag dem åter och edra barn. Och nu farwäål. Dervå gick han och war snart utom deras åsyn, lemnande familjen helt förwänad öfwer denna be. synerliga gifmildhet.