Timmermannen i Saardam. — — Kap. IV. De båda enwisa. (Forts. fr. föreg. N:o.) Hwad wärde skulle dygden ega, om den icke kostade någon uppoffring eller försakelse? Jag will derigenom ej säga, att man bör twinga ett barn att egna fig åt ett yrke, för hwilket det ej ager någon kallelse. Du bör emellertid weta, mia wån, det jag befinner mig i nästan lifa belägenhet fom du; men jag beflitar mig om att göra helt annorlunda ån du: jag har för timmermansorket en obegråns sad luft, hwaremot jag sedan min barndom haft en oöfwerwinnerlig afsk) för hafwet. Jag är rädd ati besliga ett skepp, och att anförtro mitt lif ät de odenändiga wågorna. Jcke destomindre soker jag of alla frafter att segra öfwer denna fmugs bet, och ag hoppas att lyckac. Runde ide du göra fom jag? vAdL, herr Petter, emellan er böjelse