mina tankar långt borta, och jag kände mig oförmögen att göra det minfia. Jag war der sörsjunken i drömmar, ett rof för nedslagenhet, eller också utförde jag det mig förelagda arbetet illa, emedan jag ej mer tänkte derpå. Det har utan twifwel händt er att ni någon gång fett ankungar utflädta af höns. Deras ins stinkt drager dem dock iill wattnet, alltid till wattnet. Hönan söker orolig på allt sätt hindra dem, emellanåt bannande med skrockningar och lätta wingslag. Anfune gen kan omöjligt beherrska instinkten; det förefaller fom han från en kulle vupps börligt motades nedtill waltnet, til hans naturliga element. Näwäll jag odså känner mig oemotständligt dragen til wattnet; och är det mig ide då tillåtet att tro, det Gud genom detta omutliga begär welat wisa mig det yrfe, fom han ämnat mig? Men du glömmer, min gosfe, fwas rade Petter, att Gud odfå gifwit of styrka att besegra de böjelser, fom. möje ligen söka afyålla of från det rätta och goda.