afteänade fig utt alkovens halfmörker. — Wid ljudet af rösten wände ryssen fig hasiigt om. sad är det? frågade han, förwå nad öfwer den owäntade uppenbarelsen fom framställde fig för bans blickar. Hör, Petter Midacrlomw, fade hu: strun, Guds finger wisar fig här. Det inflytande ni utofwar på min mans finne skulle ni funna anwända för att gör ra oss en utomordentlig stor tjenst. God fen, fom ni fer der, är min äldste fon Johan. Jag will inte berömma honom då han hör det, men fåfert är, att han of naturen är god. Han är for oh stark för fin ålder, derföre will hans far, att han skall blifwa timmerman. Men pojfen har deriill ide den ringaste böjelse se. Han will nödwändigt blifwa sjöman, det är Hans lif, bang dröm. Huru måns ga gånger har han ide med tårar i ör gonen bedt fin far tillåta honom egna sig åt detta yrle; men min man will inte höra på det örat. Denna oböjliga lust å ena sidan, och det enwisa motståndet å den andra ha i samiljen uppwäckt en oreda som har förorsalat mig mycken sorg, och som slutade med hans afresa.