Norrländska Korrespondenten – 29 maj 1858, sida 2

Wid äsynen af de små lysande myn: ten rynkade Wydeman ögonbronen och blickade Ryssen ända in i hwitögonen. mFVWid min saligbet, jag råder dig att ätertaga dessa penningar, fom jag inte förtjent. yEmellertid är jag din gåldenär, inse wände Petter. Jan har fordundit mig att gifwa dig min förtjenst och jag brus far hälla hwad jag lofmar. manffa bra! Men du glömmer utan twifwel, det jag icke förbundit mig art mottaga dina Pengar, fade Wydeman. Frtertag dem derföre oc plåga mig inte voidarel Wid denna enwisa och stolta wägran betraktade Petter tyst timmermannen. Hand ögon sköta blixtar, oc voredecrod: nad betäckte hans ansigte, hans muskler förwredos, och mon fåg det Han war drife wen till der yttersta. vNH! utropade han högsta förbitt ring, du wågar trotsa mig. Men hassigt tystnade han och giorde synbarugen ett inre bemödande, för att beherrska sin rörelse. Han lyckades ock att qwafwa den storm, fom kokade inom