Norrländska Korrespondenten – 26 maj 1858, sida 3

Wilhelm och Anna, helsade han med en nedslagen ton, fom på ett eget fått afstack mot det ungdomliga och blomstronde ansigtet, är min far ännu lika owänligt stämd emot mig? Ad, du wet ju, mitt barn, att hans jernwilja kan jemföras blott med din egen.! Men hwad will du wäl, att jag fall göra, bästa moder? J himlens namn, betänk saken wäl: hos min far är det ens daft en nyck eller enwishet, om man få will, deremot hos mig är det en bestämd böjelse, fom Gud har nedlagt i mitt finne .. . Pistsligen hördes en grof karlröst utans för kammardörren. ooDin Gud, det år pappa, ropade barnen med outsäglig förskräckelse. Wid dessa ord blef timmermanens hu: stru dödsblek, hennes son Johan smög sig hastigt bakom sänggardinen framför alkoven, fom hade sin platå i balgrunden af rummet. Johan hade knappt gömt fig, förrän dörrklinkan öppnades, och mår ster Wydeman steg in. YFJohanna, fade han till fin hustru, under det han tog platå på en stol, gif