Timmermannen i Saardam. — — Kap. III. Kölinwigningen. (Forts. fr. föreg. N:o.) Han uppwek sina ärmar och wisade twå muskelstarka armar så fasta, som af stäl, bwarpa han kasiade fin mössa på marken och ställde sig rak på stammen med sin lyftade blixtrande yxa. 3 den heliga treenighetens namn, ropade han, måtte de tre hugg, jag skall göra, wäcka mitt fädernesland ur def dwala, och måtte det fart)g, hwars föl denna stiam skall bilda, och fom en gång stall dära czarens namn, blifwa första elementet i den ryska fjömaften. Sedan han fagt detta, högg han få kraftfullt mot en ofantligt tjock gren, fom ännu fatt qwar, att stammen tycktes upp: gifwa ett rytande, liknande ett säradt lejons, då det känner fig träffadt af den skicklige jägaren. Wid det andra hugget, som war lika kraftigt, tycktes grenen till