Den unga flickan, helt försagd genom främlingens ankomst, som just nu upphann dem, swarade icke; men hon kände sig något trött af den börda hon bar, hwars före hon stodde korgen mot en plankstapel, fom låg wid wägen. Hon ämnade endast stadna under några ögonblick, för att hemta andan; men hennes bror fade til henne: Sif mig korgen, Anna, det är min tur att bära den nu, ty wi ha redan gått halfwa mågen. TPBånta ett ögonblick, mina barn, afbröt den främmande timmermannen, oc) med detfamma lade han yran och winfelmåttet på wensta axeln, hwarpå han med den högra handen tog mjölpäfen ur korgen, fom om det warit den länaste fjäder. NRNi wisar mig, hwar mäster Blondwyk bor, och jag bår er pase. Huru heter er far? LVår far? ...... Hand namn är Wydeman, swarade gossen. (Och du, min unge wan, huru beter du? Jag heter Withelm, och min syster Anna. Den wänliga ton, främlingen antagit,