Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1858, sida 2

lossala gestolt försträcktes hon häftigt. — upptråädet wid bänken, under lindar. ne framstod åter lifligt framför hennes minne. Då hon nu blickade på den dy fira mannen, swek henne den annars få wanliga själsnärwaron; hon wisste ej hwad hon borde säga, Furu hon borde tacka arbetaren. Hans härdnackada tyfte nad gjorde yenne alltmera brydd. men flutligen fade Hon dock med bäfwande slämma: Ni har räddat mitt enda barn ur lågorna. — Fordra allt hwad ni will. — Men emottag till en början, iemte en moders hjeriligaste tadsägelse, denna lilla skänk. — Hon tog en pappersrulle frän bordet och försökte att trycka den i Hens riks hand. Han tog den, men lät den odså i samma ögonblid halka ned på golfwet, få att papperet gick upp och de blanka guldstyckena trillade omkring i rummet. Jag bade wäl föreställt mig Detta, fade han i dof och förtrytsam ton, — jag hade wäl föreställt mig der: ta! Jag och mina likar uppoffra ej fitt tif för guld, nådig fru. Jag will ej ha edra penningar, ty de funna aldrig fomma mig att glömma, att ni behandlar 1oG oc wära barn, liksom bade wi inga