Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1858, sida 3

Henriks wådliga företag och under dödgängest afbidade hon detsammas utgång. Grannhuflrun, fom med fin jemmer endast förökade hennes farhåga, hade hon stickat ut, för att få widare underråttels fer. Då hon nu hörde de tunga wålbes fanta stegen i förstugan, gaf bon sitt qwalda hjerta luft genom en mwålgdrans de tärflod. Du elafe, stygge man, fas de bon till denne, fom kysste henne, jag hade sänär dött af ängest för din ffull; oc på mig och dina egna små hade du ej tid att tånfa. — Margareta, fwas rade han allwarsamt, den fadars gods fen war nära att brinna upp, oc jag säg en möjlighet för mig att rädda hos nom. Det war min skoldighet att wåga försöket, och det har lydatd. — Snart rådde en djup tystnad i det lila rummet, Willi sof oskuldens ljufwa sömn; timmers mannen njöt af den honom sä behöfliga hwilan, oh Margareta tryckte den nye födda tid fitt bröst, fändande derunder en warm tacksägelse til honom, fom är allas wår hjelp och tröst i nöden. (Soris.)