Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1858, sida 3

ligt! fade Henrif, dragande på fig fina wattenstöflar och den gamla trogna wäk. tarerocken. — Du will wäl ej lemna mig ensam här? klagade Margareta. — War ej ångflig du, mitt barn, jag fan ju i alla fall ej wara dig til något gagn här hemma; och dessutom år ju Sofi hos dig. Hwar är min stormhatt. War tyst Willi, war stilla min snälla gogfe! Men gossen hade blifwit wäckt ur sömnen af det wilda bullret på gatan och blifwit strämd af trumman. — ÅBlif hos mig, bad Margareta ånyo, jag är få rädd att du åter skadar dig, och hwad skulle det då blifwa af mig och de stackars fmå! J stället för att swara, tryckte Henrik en fyss på hustruns och barnete läppar, tog sin yxa och skyndade till dörren. Denna upprycktes i samma ögonblick af en granne qwinna, fom störtade in med ropet: ftos re Gud, det är en förskräcklig eldswåda hos grefwens. — Skrikande hoppade Sofi upp från fin plats. D, du milde himmel, Hugo, det arma barnet! — mLärer wäl wara räåddad, tröstade fwå gern, der finnes ju få mycket folk i Hur fet. — Nej, jag mäste dit, jag mäste fe efter, jemrade flickan! 7D, jag olyds