fade hustrun, lutande fig tid hans togs na bröst, detta skall wara ditt straff, du stygge gudbe; ech frukta skall du för min wrede om du — — Timmermannen hude ur rockfickan framletat en wälfylld tobdakspung. En glödande rodnad for öfwer hans panna oc med en fyf til flöt ban Margaretas läppar. 7— — Om du ej engång will tilläta mig att stänka dig denna lila glädje, fullföljde bon fin af fyssen afbrutna mening — DÅ nu godnatt, månen lyser klart i afton, få att du från platfen, der du fitter, fan öfwer: skäda allt. Ansträng dig ej för mycket. Godnatt Henrik, godnatt Sebastian. De båda männerna gingo. — Durcker, begynte Henrik efter ett långt ups pebåll, Sofi får ej längre stanna qwar hos grefmweng. Den tilltalade såg på honom med förwäning. Hwarföre ide det, Gutman? frågade han, bliv hon ej wäl bemött såsom förut, eler har nå: gonting annat händt, som hos er framr fallat detta beslut? — Hon må wisst wara afhållen der, återtog timmerman. nen längsamt och bestämdt, men hennes näd har intet hierta, som klappar för sämre folk, och sålunda fan det lätt häns