nickade såsom bewis vå, att han förstätt Willis mening, och barnen lekte nöjda i fin oskuld med hwarandra, då damen, fom hittills warit försänkt i betraktandet af den sköna naturen, plötsligt säg sin afkomling i så förtrolig gemenskap med den simple gossen, och förtretad kallade honom till sig. Han lydde genast, och sprang, med händerna fulla af gräs och blommor, till söta mor, under det Willi glädtig lunkade efter honom, Timmermannen smälog; men detta leende ethöll en anstrykning af föakt, då han säg damen rycka blommorna ur barnets händer od) slunga dem på marken — Symarföre fer du ej efter Hugo, Sofi? fade hon til flickan, od läter honom wältra fig på jorden och leka med tig. garungar? — Fy, Hugo, hwem stall wara få stygg — De bäda gossarne sägo häpnande omkriag sig, och flickan aftorkade, medan en djup rodnad färgade hennes wackra kinder, sin unge herres spetsprydda byxor. Timmermannens ans sigte hade blifwit blossande rödt och hans gråa ögon började glöda, under det hans kolossala kropp skälfde som ett asplöf. — Med tiggaren? fade han med dof röst,