Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1858, sida 2

—. den unga flickan och jemkade fig fmånins gom ät bäckens yttersta hörn, då han märkte, att damen, med ett uttryck af matthet i de wackra dragen blickade oms kring sig. Missnöjd wände bon sig äter om och betraktade stäende solens nedgång. — Hon är trött, sade timmermannen iill fig sjelf, men fan ej förmå fig till att fitta på samma bänk, fom en arbetare sitter på; nå jag fan wäl ej misstycka det; bon, fom är få rik, få fin och få omenskligt högboren. Jag bar ju också suttit länge nog. — Han reste fig allitså upp från bänken och lutade sig ett stycke derifrån mot stammen af en lind, hwars efter damen slutligen behagade taga plata, på den numera ej pefi-befmittade bänken. Barnflickan blef stäende, och sedan bon wänligt beswarat rimmermannens och Willis nickningar och omsorgsfullt sett omkring fig, att ingen fara hotade bhens nes styddsling, släppte hon hans hand. Denne styndade genast fram till Willi, som satt i gräset och uppstämde ett högt jubellät då han säg kamraten kasta fig ned bredwid honom. — Der Har du blommor och gräs, fade arbetarens fon, detta år en trådgård. — Den andra