Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1858, sida 2

Gamla lindar beskuggade gatan, der hon emellan trädgärdar och enstaka hus drog fig ut i det fria, och längsamt höjs de fia uppåt äsen, fom bildade en wats tendelare emellan twenne stora sjöar. Främst i förgrunden förlorade fig wägen emellan trädstammarne af en lummig slogsdunge. Pä äsens kam stod en bänk, derifrän man hade den wcckraste utsigt widtomkring. Här bwilade sig timmer. mannen, medan gossen tumwlade om i gräset och plockade gula stljernblommor. Locklig öfwer barnets glädje, oc iillika belåten med sig sjelf att utan swärighet hafwa tillryggalagt, fin wandring, bryds de ban fig föga om den sköna aftonen och den herrliga naruren, fom låg der, öfwergjuten af den nedgående solens purpurglans. Men ide desto mindre smög fig ett frilla wälbehag genom hans enkla finne och förstönade de grofwa anletsdragen, Vili, min fon, fade han, mwi måste wara flitiga och arbeta. Når tre år före lidit, och om Gud i fin wishet icke hem söker of med några olydor, skall jag wäl hafwa förwärfwat mig få mydet, att jag fan föpa den lika jordtäppan och huset,