Norrländska Korrespondenten – 28 april 1858, sida 3

nedgång och blommorna på fönsterbrädet redan kastade fina skuggor på Margares tas hwita linaesomnad, bortlade hon dens samma och skädade uppmärksamt utåt gas tan. — Jag kan ej se honom, tänkte bon, då må jag gerna fy ännu en fund, fafts än ljusstumpen lider till slut. 3 fin fälls het framtog hon ur draglistan en påböre jag barnkolt oc begynte sy på denfame ma, under det hoa med fafta rön, oc nästan hwiskande, sjöng en gammalmodig wagqwisa. Tiqamermannen hade jemte fin fon gått gatan framåt och befann fig fnart ute i den fria naturen. Ett ögonblick hade han stannat wid en flor, med plans for inhägnad platå, derifrån ett hundras fuldigt sorl lät förnimma fig. — Det är ändock en skön musik, tänkte han, når prorna falla såder i takt, när timret fly ger omkring i spånor och sagarne furra fina wisor deremellan. Hähå, hit med timmer! fade han, det år mir Mage deburgare, som skriker der, hans röst fan man wäl skilja, om det wore på hundras de stegs afstånd. (Forts.)