J en predifan på 2:a Sönd. efter Tvet: tondedagen (om Brölloppet i Cana) har den wäldige fyrfoförbåttraren uttalat hwad som i asseende på få0ffaps-nöjen fan för en samwetsgrann kristen wara tillåtet, och han har derwid icke ens ogillat dansen, då den år ett oskyldigt tidsfördrif. Hans kraftfulla och genomfrista ord åro föl: jande: ml Här torde någon fråga, om det år fyndigt att hafwa musik och dans på bröllop, helst det säges att dans skall hafwa många fonder med fig? — Hwar eft detta år landets fed, liffom att bjuda gåfter, att äta, dricka och wara glad, der wet jag intet annat att fördömma deruti, ån hwad omåttligt och otuktigt är; men att man derunder syndar, dertill är icke dansen orsaken: man kan ock fynda wid bordet, ja! uti sjelfwa kyrkan. Att fom lige i mat och vryck göra fig till swin, dertill år mat och dryck ide orsaken. SÅ hafwer det fig och med dansen. När det ultfå går tukteliga och ärbart till, få lewnar jag åt ett bröllop fin rått och fer, och dansar sjelf med. Tron och Kärles fen låta hwarken dansa eller fitta bort fig, om du allenast år måtilig och tuftig. De små baruen dansa ju syndlöst: gör få äfwen du! Biif ett barn, få skadar dig ingen dans. Men wore dans i fig sjelf en fynd, få borde man ide fetter lemna barnen frihet derti — (Dessa ord af Luther finnas i ofwannämnda predikan, uti tix delen of hans samlade skrifter CLuthers såmtliche Shu ten) utgifna af Walch i 24 delar, HaTe 1710—1750; jemför dermed Kyrkopossiil. lan t:a d. S. 315. Denna Luthers åsia: är föröfrigt icke bos honom något enfiar ta yttrande, den förefonmer ofta uppres pad säsom hand warma öfwertygelse, och hela den från ilosterfördomatr och påfwe tära frilosta delen af hang ädla uf bär wittnesbärd derom, och enligt hans erem pel fan seuldsri glädje förenad med den renaste gudsfruttan!) (G. L. T.) Lätt Gåta. Nog känner du det enkelt byggda hus, Der englar evigt brottas med demoner, Der natt och skymning blanda sig med ! ljus Och dystra skrän med himlens ljufva toner. Ack, ja! den kojan är ej mycket stor, Af tvenne kamrar blott består det hela; ; Den ystra glädjen i den ena bor, Uti den andra grämelsen, den stela. Dock ofta genom väggen, tunn och smal, Ett sakta sorl hörs fram och åter vandra; Ty sorg och glädje, lefnadslust och qval Ha många ord att vexla med hvarandra. : 1! Så mellan grannarna går tal och svar om hvad en hvar uti sitt rum har funnit, Men ingendera sista ordet har, Förr än de resande till målet hunnit. Dit framåt färdas de förutan rast, Det finnes ingen resa, mera trägen, På vingar sväfvar glädjen fram med: hast, På kryckor stapplar sorgen utåt vägen. På samma timme komma de dock an, För båda är nu hvilan högt af nöden; Då tystna de, omfamnande hvarann, Och somna djupt på samma bädd hos döden. J. Y. Z. — — — — — ö