Norrländska Korrespondenten – 21 april 1858, sida 2

gjorde i ssörsta haft sitt uppföp; befriade färran frän allt det skräp, som omgaf henne, och begaf fig i wäg, ätföljd af wåra twå wänner, som gingo fort. Det war ej utan en smärtsam känsla som han nu för andras räkning drog det lida åfe donet, hwilket ej mer tillbörde honom; men tanfen att han snart skulle få torka bort tärarne ur fin Thereses ögon blans dade en ljuf känsla i hans sorg. Han war ännu ej halfwägs, då han til fin ledsnad fid befallning att stanna utanför en bod. Lyckligtwis war det endast ett ögonblicks dröjsmål. Anna hade gått förut och gjort fina anstalter; hon låt las sta på kärran en säck potatis, wed, når gra bröd och flera andra matwaror. Framkommen till gatan des Baraques, frågade arbetaren hwart han skulle föra kärran. Anna swarade med hemlig af ligt: mFortfätt, min wän, det är ännu län, gre bort. Oaktadt denna befallning, stannade han framför en liten port, fom Anna snart igenkände, och fade, höfligt tagande af fig mössan: Mina goda damer, jag ber om til