Norrländska Korrespondenten – 17 april 1858, sida 3

Då? Du har ett utfeende fom förskräcker mig. Är Tyerese döder Mej nej! inte åtminstone ännu, Bes rard. Jag will såga dig afk; ty du är wår wän. Du wet det, är det ej få: jag bar aldrig warit för lättjefull att förtjena mitt bröd, och, Gud ware Iof: wad, ända till i winter har det lyckats mig. Men nu är det slut. Therese, min goda hustru! Ad, det är nu på ans dra dagen fom hon ej har något att äta; Janne ropar på bröd oh är få godt fom bara skinn och ben, och wär stackars lilla Minette dör kanske i detta ögonblick. Köld och hunger hafwa uttärt den stackars modren. Gerard, när jag tänker pä det. ta, wet jag ej hwartill jag skulle kunna känna mig i ständ; skulle du wäl kunna förmå dig till att tigga? Tigga! Nej wisst aldrig. Gud ware tad, ännu har jag starka armar. Och jag också, kamrat; men ingen wil anwända dem, och wi äro så utdlottade, att wi warit nödsakade att sälja eller pantsälta alt hwad wi ega; allt, undans tagande denna kärra. (oris.)