Norrländska Korrespondenten – 17 april 1858, sida 3

som gaf honom ett wänskapligt slag på axeln och sade till honom: MS, god dag min wån! Hwad tyder bu om wådret nu för tiden; det är kallt, eller hur Kom od tag dig ett glas, Frans, det är jag fom befår. Frans frigjorde hastigt fin axel från fin kamrats hand oc) blef stum. Denne betraktade honom helt förwånad, och ros pade, då han märfte hans förstörda upp: syn och wilda blickar: RNå wäl, Frans, hwad går ät dig, min wäån? Med en dof röst och knappt andande, så djupt war hans rörelse, swarade Frans slutligen: svår Gerard, du förslär mig att dric. ka ett glas; jag ffulle heldre wilja dö, ån föra ett glas bränwin till mina läppar. Ah, min wän, om du wisste hwad jag bar lidit. Dessa ord uttalades i en sorglig ton och med en få öfwertygande sanning, att Gerard kände fig rörd; han lemnade fin läusinniga tou, och andrande hastigt språf, fattade han sin olycklige kamrats hand och sade: IFrans, min gode wän, hur år det