En moders lidanden. Sann tiudragelse, berättad af Henri Conscience. (Foris. fr. föreg. N:o.) Alltid i samma upprörda, nerwösa tillfländ, närmade fig ardetoren fången, betraktade tyst fin döende dotter, fom åns nu en gång öppnade fina fora ögon, till hälften beslöjade, mot fadren. THerefe, ropade han slutligen, det är för mycket. Det är besämdt. Förr eller sednare mäste det ända gå derhän. Sad är det då, Frans? J himme: lens namn, hwad menar du? En grym frid egde rum i arbetarens hjerta. Plötsligt lugnade han fig, och, fruktande att hans utrop wäckt oroliga tankar hos hans hustru, tog han mildt hennes band oc fade till henre med en undergifwen, ehuru djupt upprörd röst: Therese, tu wet, att jag all: sedan Mi blifwit gifta aldrig gått med armarne i fors. OQud är mitt wittne att jag aldrig