fötterna, wände om halmen med en feberaftig rörelse och fann slutligen ett li tet bröd på några skillingar, fom war gömdt der för det döende barnets räf: ning. Janne, fade hon, detta har jag lagt afsides för din lila systers räkning. Stacars barn, bon behöfwer snart inget jordiskt bröd mera. Och hennes rost darrade och hennes modershjerta swällde öfwer af sorg Så snart Janne säg brödet lysa för fina ögon fom en frälsningens sijerna, wände han ej blicken derifrån; hang puls sar slogo med wäldsamhet, hans mun wattnades. Slutligen skyndade han fram med utsträckta händer och ryckte brödet ur modrens händer, lik en warg, som bemäktigar sig sitt rof. Hon återwände till dotterns bädd, be: traktade denna med ängest och nedföll på stenen. Emellertid anföll Janne med begårlige het det lilla brödet; han bet uti det med en känsla af wällust och åt tills han förtärt hälften deraf. Då upvhörde han, lifsom han fattat ett bestämdt beslut. Wisserligen tastade han en blid af djup