hafwa hört hans tänder slå tillsamman af en inwärtes frossa. Ware sig att bans klagan ej framträngde till modrens öron, eller hon ej säg någon möjlighet att afhjelpa den, bon swarade ingenting oc gjorde ej den min. sta rörelse; men barnet höjde fin rön och rovade: vManma, mamma, jag är få mycket hungrig. Bara en li:en, liten bit bröd, min goda, söta mamma. Denna gången höjde den olydliga modren fitt hufwud; barnets röst war fönderslitande, och den genomborrade fom en ffarp dolk det moderliga hjertat. Hernes ögon, hittills halfslocknande, lågade, och hon swarade, under en flod af tårar: Kära, kära barn, hwad fan jag gör ra. Liksom du, dör jag af bunger. Moder, moder! mig hungrar få. Bara en endaste, liten bit bröd. Barnets ansigte war få ödmjukt, få bönfallande; den bleka hungern fatt der så djupt inpräglad, att den olpckliga mos dern ej kunde motstä dessa bedjande drag. Hon närmade fig sängfoten med en wild blid, lisäom om hon begick en förtwiflad handlig. Hon upplyfte sangtäcket wid