betraktade med bäfwan dess bleka och in: fallna finder; derefter inswepte hon ånyo fina skälfwande lemmar i shawlen och nedföll snyf:zande och liksom tillintetgjord på slenen. En dyster tystnad rådde i detta rum: man hörde ej annat ån haglet fom slog mot rutorna oc windens tjut, fom ned. trängde i skorstenen. Redan hade den olockliga en lång stund suttit orörlig lifssom försänkt i en dwala. Barnet hade ej rört sig. Hon hade ej upplyftat hufwudet; hennes tårekalk war sannolikt uttorkad, ty hennes fingrar bus ro ej längre spår af tårar; det tycktes wara grafwens lugn, försegladt allt in till yttersta dagen. Plotsligt hördes en röst ifrån fpifelwrån: vPamma, goda mamma, jag är få mycket hungrig. Den röjt, fom frammumlade dessa ord, tillböde en liten 5 års gosfe. Han hade krurit in i spiselwrän och intog der en få liten plats, att man knappt funde war: seblifwa honom. Den stackars lille dar. rade och skälfde, fom om han haft feber, och, om map lyguat noga, skulle man