med de gudomliga håfworna betrodde menniskorna, de må stå på hwilken punkt i tyrkan fom helst — berättigadt till öomjufhet. Men kan denna fordras of kyrkan och af det gudomliga i kyrkan, af ordet, läran, ordningen, nådesanstalterna, så må deta råda mer än individernas tycken och förgodtfinnande. Man får ide åt dessa lemna den högsta bestämningsrätten. Lyfnar man endast till dessa, så skall man utsätta kyrkan för de swåraste äfwentyr. Wi talte nyss om ett skepp, som går i qwaf, derföre att dess förare saknar trohet och kärlek. Wi kunna ock tala om ett skepp, som går i qwaf, derföre att af dess besättning den ene will hit, den andre dit, derföre att alla wilja styra efter sina tycken, derföre att skeppets roder skall ställas icke efter himmelens stjernor och af dem anwi sad tillförlitlig fjönannawishet, utan efter de falska sken, fom skeppsgastarne upptäcka på stränderna. Wåt tredje önskan är pligttrohet hos kyrkans tjenare. Wi äro alla kyrkans medlemmar. J wiss mening kunna wi ock alla sågas wara kyrkans tjenare och fom sådana hafwa åligganden. Men ända från apostlarnes tider har Christi kyrka fina särskilta tjenare, fom det år ålagdt att på ett egendomligt sätt wara werlsamma. Sådana tjenare har ock wår kyrka. Till dem gäller det gamla apostoliska budet, att de måge finnas trogne. Derad åliggans den äro i flera bibliffa bilder uttrycte. De skola wara skaffare till Guds rikes hems ligheter. De skola uppbvgga Guds hus. De skola föda Christi hjord. Wi taga wara på den fifta bilden: de skola föda Christi hjord. De skola förse den med näring, med god, fund, wälgörande nå: ring, fålede8 hwarken låta den hungra, eller bjuda den sådant, hwaraf den tager ffada. Åliggandet år swårt, stort, heligt. Hjorden behöfwer mycket, i wåra dagar utan twifwel mera än tillförrene. Detta är i ett asseende godt. Men det gör kallet swårare. Ligge det de lallade djupt i min: net, ömt på sinnet. Låte de hwarken lock eller trug, hwarken luft eller trångmål der: ifrån afhålla fig! Både af det ena och det andra hafwa de frestelser att genomgå. Må de genomgå dem i fromhet och trohet! Må de wara starka i i det apostoliska Håla på i tid och otid! Motståndarne säga, att de ej warit det, att de i mängahanda stycken brustit, och ännu brista, och derföre ofwerhopa de dem med skymford. Stymforden äro ide behöriga, men nekas kan ej, att mången ordets och lyrkans tjenare bruftit och brifter mer ån han funnat och bort det. Jcke ligger häri hela skulden